katarinaostman

Som jag sagt några gånger nu. Det är inte förlossningen man ska vara rädd och orolig inför. Den klarar man! Då gråter man minsann inte av smärta! Utan det är tiden efteråt! Det är då man gråter. Man är så fokuserad på förlossningen. Det är den folk pratar och frågar om. Ingen berättar om tiden efter förlossningen. Hur sjukt ont man kan få mellan benen att man inte kan gå. Ingen berättar att det känns som att muttan håller på att slitas ur kroppen varje gång du måste gå på toaletten. Ingen har berättat om hur orolig man känner sig när det är dags för att göra nr 2. Eller hur ont i bröstvårtorna man får i början. Hur det svider som satan och gör ont. Ingen som berättar om hur ont i armen/axeln man kan få för att man överanstränger sig för att man ammar så ofta och armen inte är van.

Jag sprack i alla fall under förlossningen. Inget som man kände att man gjorde. Kanske låter läskigt. Men så är det. Det är annat som känns då ;-)
Jag hade i alla fall riktigt ont mellan benen tiden efter förlossningen. Kändes okej när jag knapra alvedon och diklofenak. Men efter en vecka ville jag sluta med diklofenak eftersom det går över i bröstmjölken och man bara ska äta det tillfälligt när man ammar. Så jag slutade med det på söndag. På måndag kunde jag inte gå. Planläge hela dagen. Detta en vecka efter förlossningen. Någon dag tidigare hade jag tagit mig möjligheten att spana in de nedre regionerna. Ja, som jag misstänkte så såg ju det inte ut som tidigare. Sedan tyckte jag att saker som bör sitta ihop inte satt ihop.. Pratade med mamma i telefonen på måndagen och berättade detta plus att jag hade så ont. Mamma tyckte jag skulle ringa till Specialistmördravården på tisdagmorgon för att boka tid så någon skulle kika på mitt underrede. På tisdagmorgon låg jag i sängen och ringde från Jons telefon och hamnade i telefonkö. Och medans jag ligger och väntar så ringer mamma på min telefon. Hon har en tid ledig och säger att jag kan komma till henne så hon får kika. Jag kände att det var lika bra. Så kl 11 så får hela lilla familjen till Ankaret. Ja väl där kollade mamma läget och konstaterade att stygnen hade lossnat och att hon tyckte att en doktor skulle kolla. Så jag fick en tid uppe på Specialistmödravården kl 13.00.
När klockan tickat till ett så var vi där uppe och fick träffa barnmorskan Eva och doktorn Nadia. Nadia kollade hur det såg ut först ytligt och sa "Och vad är problemet? Det här såg ju normalt ut" (Så det är alltså normalt att ser ut som att saker inte sitter ihop där de ska sitta ihop ;-)) Sedan började jag gråta utan att hon börjat peta och då sa hon "Å gör det så ont?" jag svarar snyftandes "Ne, men snart" Sedan kollade hon läget "inne där" och då sa hon "jaha, det här såg ju inte så bra ut". Har tydligen en infektion och får två antibiotika utskrivet. ack ack. Jag frågar om jag kan fortsätta med diklofenak och det kunde jag thank god! Troligen fick jag infektionen på grund av att jag tappade så mycket blod under förlossningen och kroppen blev mer mottaglig för skit.
Efter några dagar börjar det kännas bättre och idag efter en vecka så känns det helt okej. Och jag slutade med diklofenak för andra gången i söndags och knaprar bara alvedon nu. Så det har blivit mycket bättre. Nästa måndag är det återbesök så jag hoppas att allt är i sin ordning då!


Se vad lång våran ängel är! :-D