katarinaostman

Igår var det en finifin dag och lilla familjen + Karin och Naiha for spelade minigolf i Lugnviksparken. När vi nästan hade spelat klart kom Mona och Alva. Och sedan köpte vi mat och glass i kiosken bredvid. :-) Det gick bara bra. Men tog längre tid att tidigare då man spelade för lilla Iris ville äta och bajsa. ;-) Men det gjorde inget, för det var så fint väder, så det var skönt att bara sitta. Iris under en filt i skuggan såklart.

Men igår kväll var det inge bra dag för Iris. Tror hon hade jätteont i magen. För hon var så ledsen. :-( Så idag har man lite ont i ryggen och armarna efter allt bärande. Men vid 01.00 gick det över och åt hon och somnade. Sedan sov hon till 05.30 och åt, blöjbyte, sedan sov vidare till 09.00, åt, bajsade, bytte blöja :-) Och sedan var hon vaken en stund och hickade. Men nu sover hon igen. :-)













Och mina älsklingar en morgon för någon dag sedan <3

Som jag sagt några gånger nu. Det är inte förlossningen man ska vara rädd och orolig inför. Den klarar man! Då gråter man minsann inte av smärta! Utan det är tiden efteråt! Det är då man gråter. Man är så fokuserad på förlossningen. Det är den folk pratar och frågar om. Ingen berättar om tiden efter förlossningen. Hur sjukt ont man kan få mellan benen att man inte kan gå. Ingen berättar att det känns som att muttan håller på att slitas ur kroppen varje gång du måste gå på toaletten. Ingen har berättat om hur orolig man känner sig när det är dags för att göra nr 2. Eller hur ont i bröstvårtorna man får i början. Hur det svider som satan och gör ont. Ingen som berättar om hur ont i armen/axeln man kan få för att man överanstränger sig för att man ammar så ofta och armen inte är van.

Jag sprack i alla fall under förlossningen. Inget som man kände att man gjorde. Kanske låter läskigt. Men så är det. Det är annat som känns då ;-)
Jag hade i alla fall riktigt ont mellan benen tiden efter förlossningen. Kändes okej när jag knapra alvedon och diklofenak. Men efter en vecka ville jag sluta med diklofenak eftersom det går över i bröstmjölken och man bara ska äta det tillfälligt när man ammar. Så jag slutade med det på söndag. På måndag kunde jag inte gå. Planläge hela dagen. Detta en vecka efter förlossningen. Någon dag tidigare hade jag tagit mig möjligheten att spana in de nedre regionerna. Ja, som jag misstänkte så såg ju det inte ut som tidigare. Sedan tyckte jag att saker som bör sitta ihop inte satt ihop.. Pratade med mamma i telefonen på måndagen och berättade detta plus att jag hade så ont. Mamma tyckte jag skulle ringa till Specialistmördravården på tisdagmorgon för att boka tid så någon skulle kika på mitt underrede. På tisdagmorgon låg jag i sängen och ringde från Jons telefon och hamnade i telefonkö. Och medans jag ligger och väntar så ringer mamma på min telefon. Hon har en tid ledig och säger att jag kan komma till henne så hon får kika. Jag kände att det var lika bra. Så kl 11 så får hela lilla familjen till Ankaret. Ja väl där kollade mamma läget och konstaterade att stygnen hade lossnat och att hon tyckte att en doktor skulle kolla. Så jag fick en tid uppe på Specialistmödravården kl 13.00.
När klockan tickat till ett så var vi där uppe och fick träffa barnmorskan Eva och doktorn Nadia. Nadia kollade hur det såg ut först ytligt och sa "Och vad är problemet? Det här såg ju normalt ut" (Så det är alltså normalt att ser ut som att saker inte sitter ihop där de ska sitta ihop ;-)) Sedan började jag gråta utan att hon börjat peta och då sa hon "Å gör det så ont?" jag svarar snyftandes "Ne, men snart" Sedan kollade hon läget "inne där" och då sa hon "jaha, det här såg ju inte så bra ut". Har tydligen en infektion och får två antibiotika utskrivet. ack ack. Jag frågar om jag kan fortsätta med diklofenak och det kunde jag thank god! Troligen fick jag infektionen på grund av att jag tappade så mycket blod under förlossningen och kroppen blev mer mottaglig för skit.
Efter några dagar börjar det kännas bättre och idag efter en vecka så känns det helt okej. Och jag slutade med diklofenak för andra gången i söndags och knaprar bara alvedon nu. Så det har blivit mycket bättre. Nästa måndag är det återbesök så jag hoppas att allt är i sin ordning då!


Se vad lång våran ängel är! :-D

Måste ju självklart visa en bild på magen i "vecka 40+0" ;-)
(Jag vet att jag passar skitbra i nätbyxor ;-P)

Vecka 39+0 Precis en vecka innan Iris kom till världen


"Vecka 40+0" Samma dag som Iris kommit till världen.


1 vecka efter Iris kommit till världen. Naveln pekar fortfarande utåt ;-P

Förlossningen - the story

Söndagen den 30 maj. Beräknad dag. Vaknade, blev på dåligt humör då man insåg att inget hänt under natten. Firade mamma, farmor och morsdag. På kvällen var vi till husum och åt och tog det lugnt. For därifrån vid 20 kanske.

Hemma la jag mig i badet. Skrev till mina mamas på familjeliv att jag skulle lägga mig i badet och invänta värkar eller att vattnet skulle gå... Inte trodde jag då att det faktiskt skulle hända!! :-D Jag badade i alla fall, klev upp, torkade av mig. Märkte att det sipprade en liten stråle mellan benen. Hmm.. jaha? Kanske bara vatten från badet. Torkar. Kommer lite till. Ropade på Jon: "Jag tror kanske att vattnet har gått eller så har jag kissat på mig!" Jon kom och kollade på fläcken som låg på golvet och sa: "Det där är inte kiss. Sedan är det ju nå vita grejer där också". Medan vi stod där kom det mer, en större stråle som for på golvet. Haha. Gud. Det måste vara vattnet!

Ringde mamma och berättade. Hon sa att jag skulle ta på en binda för att se om det kom mer, ifall det skulle vara vattnet från badet. Sedan ringde jag förlossningen och fick prata med Eva som sa att vi var välkomna in! Galet! Sa till Jon: "Ne nu blev jag lite rädd". Fast skrattade en massa samtidigt, för att det verkligen var på gång! Jag kände i alla fall inga värkar än. Tog det lugnt och packade det sista i väskan. Fixade mat till katterna. Jon tyckte att jag tog lång tid på mig! Men jag kände mig inte stressad, för det hade ju inte kommit igång än. Skulle ju säkert få fara hem igen. Man får göra det och invänta värkar om det inte kommer igång efter vattenavgång.

Vi brummade mot förlossningen, klockan var ungefär 22.00. Och då såklart! På parkeringen såg jag min gamla klasskamrat Olle med hans gravida tjej. Nej! Jag hade världens pöl mellan benen! Ville inte riktigt heja på honom just då! :-P Vände mig om, låtsades hämta något i bilen = gömde mig. Jon förstod inte vad jag höll på med ;-) Ångrar att vi aldrig knäppte kort på mig när byxorna var dyngblöta. ;-P

Väl uppe på förlossningen träffade vi barnmorskan Hillevi (som vi hade förra gången vi for upp förlossningen). Yes! Hon var ju så bra! Och barnsköterskan Siw. Hon sa att det var en klar vattenavgång och så använde de ctg för att kolla lillans hjärtljud och sammandragningar. Jag hade lite sammandragningar. De började kännas som lätt mensvärk. Och mina sammandragningar tidigare har ju aldrig känns något. Hillevi trodde ändå att vi skulle få fara hem igen och invänta värkar. Fick sitta med ctg ett extra tag för lillans hjärtljud gick upp något och Hillevi ville att de skulle bli ok innan vi skulle få fara hem.

Fick i alla fall mer ont. Fick alvedon och dexofen. Det blev så att jag stannade! Jösses! Nu hände det verkligen! Fick mer ont, som menssmärta. Fick varma vetekuddar. Tycker inte de hjälpte så mycket. Frågade efter annan smärtlindring, fick tips om att duscha med strålen mot "tjejmagen" och att Jon ska duscha med en annan stråle mot ryggslutet. Vi gick till duschen. Nu började det göra riktigt ont. Jag profylaxandades. I duschen satt jag på en pall och hade strålen mot magen, men jag ville att Jon skulle duscha hela mig, inte huvudet då. Utan hela kroppen för jag började frysa och tokskaka. Men det gick över. Jon fick stå i kallingar bakom mig. Hihi. Tyckte att detta hjäpte rätt bra ändå.

Men sedan efter en halvtimma gjorde det lite för ont. Nu var det jobbigt. Vi ringde efter hjälp och jag frågade om man kan få prova lustgasen. De kopplade på ctg igen och kollar hur öppen jag var. 6 cm! Självklart att jag skulle få lustgas! Klockan var nu strax efter tolv. Jon guidade mig när jag skulle börja andas och när jag skulle sluta. Detta kunde han avläsa på ctg:n. Man såg siffor som började stiga, då var det dags för mig att börja andas. Och sedan när de klingade av sa han till mig att sluta andas in. Och det blev världens skönaste värkpauser med lustgasen! Jag kunde nästan somna mellan värkarna!

Först låg jag på rygg ett tag, men efter ett tag ville jag prova att halvstå mot sängen (man kan he upp ryggen). Att byta ställning var ett av det som gjorde ondast under förlossningen! När jag väl stod där så gjorde det sjukt ont i höfterna, ljumskarna. Hade aldrig tänkt att det skulle göra så ont just där! Trodde mest det skulle kännas mellan benen!

Efter ett tag ville jag tillbaka till rygg. Gjorde fortfarande ont i höfterna och ljumskarna så jag bad om de där benstöden man kunde fälla upp. Så nu satt jag i gynläge. Kändes skönare att kunna avlasta benen i den ställningen. Sedan vid tre tror jag så började jag spänna magen under värkens topp, Utan att direkt kunna styra det. Dags att kolla hur öppen jag var igen. Helt öppen! "Inte undra på att du vill börja trycka på", sa Hillevi.

Vid 03.45 började de riktiga krystvärkarna. Nu fick man inte ha lustgas längre! Jösses tänkte jag. Jag hade aldrig tänkt på att jag skulle vara utan lustgas under denna fas! Jaja, det var bara köra på. Hillevi visade Jon hur han skulle hjälpa mig hålla huvudet mot bröstet samtidigt som jag krystade. Jon har sagt efter att jag var alldeles blå i ansiktet och på bröstet! Tog i för kung och fosterland! Fast det kändes som att jag tog i för lite. Men tydligen så räckte det gott och väl för ut kom hon! Ett tag under krystvärkarna kände jag ingenting! Rätt galet :-D Men vissa stunder gjorde det skitont. Verkligen spände mellan benen och jag frågade då hur mycket det var kvar! Ut kom Iris 04.33! Tror jag blundade 95% av förlossningen. :-P

Innan Iris kom ut så funderade Hillevi på om hon skulle klippa eller inte. Det bästa är ju att spricka av sig själv. Då läker man bättre då sårkanterna är mer ojämna och lättare kan "sättas ihop". Det blev i alla fall så att jag fick spricka av mig själv. Och detta var något som inte kändes alls under förlossningen!

Ja ut kom hon i alla fall, lilla älsklingshjärtat. Alldeles blå och gurglande halvskrik. Nu bad Hillevi Jon att lyfta upp Iris till mig. Men Jon fattade inte riktigt. Haha. Tror Hillevi fick säga åt han några gånger. Och då var navelsträngen kort så hon räckte bara till min mage! :-) Hihi. Men jag såg bra ändå! Hon var ju den finaste i världen!

Eftersom hon hade svalt fostervatten och hade lite svårt med andningen så skulle hon till det lilla rummet där de har all bra utrustning för att hjälpa nyfödda. Nu hade Carina Sandin kommit in för att hjälpa till lite, så det var hon som tog Iris. Här sa de åt Jon att följa med, han hängde inte med då heller ;-) Så jag fick lov att säga åt honom att följa med. Jag kände mig inte ett dugg orolig. Det gick ju så lungt till och jag visste ju att det var något som kunde hända. Medan de var borta med henne krystade jag ut moderkakan. Den största Hillevi hade sett på sina 20 år som barnmorska! 1240 gram!

Sedan var det dags att sy ihop mig där nere. Aj aj aj. Det var inte skönt kan jag säga. Fick bedövning. Fick bedövning igen plus sån där spraybedövning. Jag blödde rätt mycket så jag fick mycket sånt där som ska stoppa upp det. Men jag fortsatte blöda. Hillevi visste inte om blödningen kom från livmodern eller om det var någon ytterligare bristning längre in. Så jouren fick komma. Här fick jag fri tillgång till lustgasen! Tur det! Här försvann jag till Landet Ingenstans. En sväng hörde jag ljudet av peangen doktorn använde och Iris gnyende. Kling gny, kling gny, kling gny. Det där gick på repeat! Jag var lost in space. Men slutar man bara att andas lustgas så kommer man snabbt tillbaka till verkligheten. Det var i alla fall ingen ytterligare bristning utan blödningen kom från livmodern. Skönt! Nu äntligen fick vi vara tillsammans våran nya lilla familj. :-) <3 Vi fick världens godaste fika och bara myste.

Oftast ligger man på förlossningen kanske två timmar efter att allt som kommit ut har kommit ut. Men jag kunde inte resa mig utan att bli yr. Provade sätta mig på sängkanten ett antal gånger, men blev bara yr och fick lägga mig igen. Så jag fick ligga kvar några extra timmar på förlossningen. De tog ett Hb som visade på 103. Tappade över 1200 ml blod under förlossningen.

Sedan var det ändå dags att fara till BB, jag fick byta säng och rullas in på BB. :-P Jag blev sängliggandes de första dagarna. Jag kunde gå med stöd till toaletten utan problem, men väl där så blev jag så yr och det började susa och brusa i öronen. Allas röster blev dova. Så tillbaka till sängen fick jag gå med hjälp. En gång fick de hämta sängen till toaletten. Och en gång svimmade jag i Jons armar. Tur att han stod framför mig! Annars hade jag dunkat rakt ner i golvet. Under dessa händelser var jag vitare än vitast. Annars var jag bara blek :-P  Mitt hb sjönk och sjönk. Till slut var det nere på 76. Tanken var att jag skulle få åka hem på onsdagen. Och jag ville verkligen hem men förstod ändå att det nog var allra bäst att stanna en natt till för de ville att jag skulle få blod. Var nog lika bra det. Annars skulle jag varit ännu tröttare. Så söndag natt till torsdag blev det på förlossning/BB.

Jon skötte sig galant i alla fall! :-) Mycket stolt över honom. Han gjorde precis som jag sa. ;-) Tycker att vi alla, Jon, jag och personalen hade ett väldigt bra samarbete!

Något som känns väldigt bra är att amningen har gått jättebra. Har hur mycket mjölk som helst. De på BB sa att amningen kunde drabbas eftersom jag förlorat så mycket blod. Men kroppen är smart och vet vad den ska prioritera. Lillan alltså <3. Inte mig, så detta gjorde att jag drog på mig en infektion mellan benen. Just nu knaprar jag två olika antibiotika. Men snart ska det nog kännas bättre!

Man ska inte vara rädd för förlossningen och den smärta man känner där. Utan tiden efter. Jag har haft så sjukt ont mellan benen. Men nu ska det väl ändå bli bättre! :-) Ska skriva ned den historien nästa gång.

 

Jag älskar Iris och jag älskar Jon. Världens bästa lilla familj. och katterna! ;-)